12/08/2026
🔨Om att bygga broar – och om varför det finns en klyfta🔨
Vi har tagit del av den inbjudan till samtal och samarbete i ett av våra tidigare inlägg som riktats till oss från barfotarörelsen.
Att olika människor med intresse för hästars hovar möts och utbyter erfarenheter är i grunden positivt. Det har vi inget emot.
Men innan vi blickar framåt tycker vi att det är viktigt att också våga titta på hur vi hamnade här.
För hovslagare är det nämligen inget nytt att verka hästar oavsett om hästen ska gå barfota, har järnskor eller annat typ av skydd.
Hovslagare har i generationer ansvarat för hästars hovvård – oavsett om hästen har burit skor eller gått barfota. Att verka en barfotahov är inte en ny arbetsuppgift som någon annan yrkesgrupp har upptäckt. Det är en del av hovslagarens grundläggande kompetens.
Därför har vi svårt att se behovet av att skapa en separat profession för just barfotaverkning.
🐴Det är här vår bild skiljer sig🐴
Under lång tid har barfotarörelsen byggt mycket av sin identitet kring att hovslagare inte kan verka hästar på ett bra sätt om de ska gå barfota – och att det därför behövs särskilda barfotaverkare med andra kunskaper och andra metoder.
Det är också där vi menar att den påstådda "klyftan" mellan hovslagare och barfotaverkare i stor utsträckning har uppstått.
Den har uppstått genom att en separat rörelse vuxit fram med budskapet att hovslagare inte har rätt kompetens för att göra det som hovslagare faktiskt har gjort i alla tider.
Därför blir det också lite märkligt när budskapet nu är att vi ska mötas som jämlika professionella aktörer och samarbeta.
Det betyder inte att vi anser att hovslageriet är färdigutvecklat eller att alla hovslagare arbetar på samma sätt. Självklart ska kunskap utvecklas, metoder diskuteras och erfarenheter ifrågasättas, vilket också inom traditionellt hovslageri har skett genom åren.
Vi ska också kunna vara självkritiska. Det finns delar av utbildningar som vi tycker kan utvecklas, liksom behov av bättre möjligheter till fortbildning och kontinuerlig kompetensutveckling för yrkesverksamma hovslagare. Alla hovslagare är inte heller lika erfarna eller lika skickliga. Att ha en hovslagarutbildning är inte en garanti för att man kan allt. Att verka hovar är dock en central del av hovslagarens yrkeskompetens, kanske till och med den viktigaste.
Vi ser också en viktig skillnad mellan att utbilda hästägare och att utbilda yrkesutövare. Att ge hästägare kunskap om hovens funktion, hästens behov och vad de själva kan vara uppmärksamma på är positivt och kan bidra till bättre hästvälfärd. Ett gott exempel är en annan hovslagarförenings arbete med att föreläsa och sprida kunskap om hästars hovar till hästägare. Den typen av kunskapsspridning välkomnar vi.
Det är däremot något helt annat att genom korta online- eller helgkurser utbilda hästägare för att själva utföra verkning och ansvara för hästens hovvård. Hovvård är ett yrkeshantverk som kräver teoretisk kunskap, praktisk träning och erfarenhet. Att bli upplyst om hur en hov fungerar är inte samma sak som att få kompetens att verka den.
För oss är utgångspunkten enkel:
Hästen behöver kvalificerad hovvård. Den behöver inte olika yrkesgrupper beroende på om den har skor eller inte.
🐎Om likvärdiga krav och ansvar i hovvården🐎
Om vi ska tala om jämlikhet mellan olika aktörer i hovvården behöver vi också ta upp frågan om regelverk och ansvar.
I dag ställs hovslagare inför tydliga krav på utbildning, kompetens, ansvar och i många fall även formell reglering. Det är rimligt – yrket innebär ett direkt djurvälfärdsansvar och påverkar hästens hälsa på ett avgörande sätt.
Samtidigt ser vi att andra som arbetar med hästars hovar, men som inte kallar sig hovslagare – till exempel olika former av hovvårdare eller "hovformsspecialister" – arbetar helt utan motsvarande reglering eller krav från myndigheter.
Om vi verkligen menar att olika yrkesgrupper inom hovvård ska betraktas som jämlika professionella aktörer, då behöver vi också vara konsekventa i hur ansvar och krav ser ut.
Det är svårt att motivera att en grupp ska bära ett långtgående formellt ansvar, medan en annan som utför liknande arbetsuppgifter står utanför motsvarande kravställning.
Därför tycker vi att om man vill erkänna flera parallella yrkesroller inom hovvård, behöver också utbildningskrav, ansvar och reglering vara likvärdiga.
I dag finns det tydliga utbildningsvägar inom hovslageriet som kan leda till godkännande av Jordbruksverket. Den formella kompetensen för en godkänd hovslagare omfattar bland annat fysiologisk hovvård, verkning och skoning – inklusive verkning för barfotagång.
Vi menar att motsvarande grundläggande krav på utbildning, kompetens och ansvar bör gälla för alla som yrkesmässigt arbetar med hästars hovar, oavsett om hästen går barfota, har järnskor eller annan typ av skoning eller skydd.
Den kompetens som krävs för godkännande bör vara utgångspunkten för alla som yrkesmässigt arbetar med hästars hovar.
Det är där vi står.
/Styrelsen
